Knaskakan

Jag blir ofta, av mer eller mindre korrekta skäl, anklagad för att inte ha något liv och att jag är asocial. Enligt anklagarna har jag på så sätt, ingen anledning att tacka nej till erbjudanden om att klampa runt på stadens gator med diverse shoppoholics eller inte göra de oj så viktiga läxorna, och riskera att inte få kunskap om Shakespeare och hans glada gäng... Jag tar oftast påhoppen med ro och lyssnar vidare på mina anklagares teorier om hur jag under mina äldre dagar, med allra största säkerhet, kommer anlägga ett kråkslott på en kulle nånstans i utbyggden, skaffa 195 katter, och skrämma småbarn som största fritidsintresse. Det ska genast påpekas att detta livsöde inte låter så illa i mina hörselorgan.

Poängen med denna upptakt var i alla fall att komma fram till en poäng, och poängen är den att ja jisses... ingen är perfekt.

Perfektion är en av de få fenomen, förutom schlagerfestivalen, äktenskap och Donald Trumps hår, som jag verkligen skulle kunna diskutera i all oändlighet. Oklanderligt klädda supermammor, med en äppelkindad unge i ena handen och mobilen i den andra. Kostymnissar, med portfölj, enfärgade slipsar och bakåtkammat hår. Trendslavar, ständigt "inne", ständigt med i svängen och mer än ofta tycker man sig kunna urskilja ett fördomsfullt flin i deras välstädade mungipor.

Ingen stressar ihjäl sig, ingen känner pressen och alla är så jävla lyckliga. Lycka är provocerande. Man vill bara springa fram och skaka om fulländningen och utmana deras självbild en aning. Skrapa lite på ytan och lyckas få en skymt av lite gammal hederlig ångest. Å andra sidan vill väl ingen ha sanningen när allt de ser är ett felfritt fodral?

Vidare skall tilläggas att jag personligen inte har någon ambition att ta en plats i bubblan av perfektion, då jag inser att detta är dömt att misslyckas. Jag ser i stället fram emot min ålderdom då jag sitter där på min kulle med lite jävla självdistans och sjunger Da ya think I'm sexy? med storartad inlevelse för mitt nyinköpta, thailändska hembiträde, varefter jag trallande ställer mig framför spegeln och tränar på att säga buu...