Knaskakan

Hej mina små havreflarn...

Alla som kan titulera sej "Vän till Kakan" har mer än en gång fått höra om mitt öh..."fientliga sinnelag" (synonymer.se gott folk) mot småbarn. Jag har länge inte haft nån förklaring till min, konstigt nog udda, inställning. Det har jag inte nu heller, men jag har iaf denna sommaren lärt mej att detta inte är nån ny åskit jag har skaffat mej på äldre dar, utan rynkade på näsan åt bebisar redan i unga år...

Varför är det förresten förväntat av en, i detta samhälle byggt av normer, att börja prata med baby-röst, börja gulla och  upprepade gånger utbrista: "Ååååååh vad gullig!!!" så fort nån stoppar upp en unge i nyllet på en. Visst att nyblivna föräldrar är stolta över sin nyproducerade avkomma, men kan man inte fixa nån oskriven lag att småbarn (upp till 10 sådär...) är som hundar, alla gillar dom inte så man håller sej undan...

Jag chockar väl ingen när jag säjer att det inte är nåt mål i mitt liv att föra mina gener vidare. Blotta tanken på en liten Kakan-kopia ryser man ju av... Ingen unge förtjänar att få mina gener. Och absolut inte att ha mej som morsa. Att vara mammig ligger inte för mej.

Tack iaf till er tappra människor som fortsätter befolka vår planet...