Dagens goda gärning
Alla som känner mig vet att jag är något fientligt inställd när det gäller barn. Samtliga barn, upp till 18 sisådär. Jag kan nu iaf stolt meddela att jag denna dag gjort en ansträngning att minska gapet mellan mig och barnvärlden en aning. Det kostade mig en krona och var i slutändan kanske inte värt det. Men en anstängning har likväl gjorts.
Jag står på ICA. I kön framför mig står en kotte med en godispåse i ena handen och 2,50 i den andra. Kotten lägger stolt upp påsen, som jag starkt anar vägde mer än själva innehållet, på bandet och flörtar lite barnaktigt med det andra barnet i historien, kassörskan.
- Det blir 3,50 tack.
- Åh neeej... Jag har bara 2,50.
- Då kan jag tyvärr inte ge dig den...
Detta följs av tystnad, och som en utomkroppslig upplevelse hör jag mig själv säga:
- Här kära barn, klart du ska ha godis att gnaga på till kvällen, här får du en krona av tant.
(Läs: Här, ta en krona. Det är lungt.)
Barnet säger okej. Kassörskan ser butter ut. (Jag tror hon hade hoppats på tårar) Och jag skäms att jag sa något från första början.
Vad tar jag med mej från detta?
1. Hur kommer det sig att barnen av idag får köpa godis på söndagar? Inte på min tid, vänner.
2. Hur kommer det sig att barnen av idag köper lösgodis för 3,50?
3. Vet barnen av idag hur man säger tack?
4. Varför känner man sig dum när man gör en god gärning?
Kommentarer
Postat av: A-M
varför kan inte föräldrar hålla redan på sina snorungar. Att de ser till att ungarna inte lägger i mer godis än de har pengar för, att de bara borde få köpa godis på lördagar eller fredagar och att de lär sig att tacka!
Varför du känner dig dum är kanske är för att du känner att du inte skulle ha lagt dig i. Jag själv hade aldrig vågat. Förutom den gången jag hjälpte en unge som hade problem att få på sig bältet i bussen.
Trackback