Knaskakan

Två dagar efter inlägget nedan var Olle officiellt avliden. Min far var mycket nöjd, men höll ändå en kort men kärnfull minnesceremoni för det lilla livet. Denna innefattade ett eller två ondskefulla überflin, ett väluttalat "So long, biatch" och ett rätt pinsamt försök till underarmskast, med lilla Olle utflygande i närliggande buskage.

Olle verkade dock, trots sin dödhet, inte vilja ge sig. Han ville ha hämnd och skickade sina bröder och systrar på oss. Min far upptäckte en ny inkräktare härom veckan. Den fick smaka på sopkvasten och fick inte alls en lika välordnad begravning som sin broder.
Vi höll därefter tummarna för att Olle och han icke namngivna råttbroders föräldrar tycker preventivmedel är en bra grej och bara skaffade 2-3 barn precis som en genomsnittlig homosapien.

Denna förhoppning krossades brutalt bara någon dag senare och i skrivande stund är husmus nr.3 och 4 även de avklarade. Råttjävlarna har pökat huvudena av sig under vårt hus vad det verkar.
Far och jag har vid det här laget lyckats utarbeta en samarbetsplan för när det rasslar till i fällan. Han tar liket, jag tar blodet. Keep em coming Olle, keep em coming...

Snälla världen, sluta snurra. Mitt liv är för spännande.

Fortsättning följer...