Knaskakan

Det var en gång en prinsessa vid namn Bulimifjärt. Prinsessan Bulimifjärt bodde i landet Bodanien och dyrkade ensamhet och tystnad. Social kompetens var en klart överskattad egenskap att ha. För att göra sin far, konungen Roland, glad gav hon sig dock en gång om året ut på en färd genom landet för att se över byggnader och diverse boskap. Hennes första stopp blev den holländska väderkvarnen på hörnet vid åkern och stenen. Hennes feta kusin Klas var som ende anställd ansvarig för väderkvarnens välmående. Klas var dock mer intresserad av senaste sortens Cheese doodles och kunde inte finnas på plats. Prinsessan Bulimifjärt tog dock bara ett sofistikerat litet glädjeskutt över det uteblivna socialiserandet och tog sig vidare över den lilla obetydliga bron till det gröna lilla templet vars byggherre blivit avskedad i byggets slutskede. Prinsessan Bulimifjärts humorlösa kusin Åke hade valts till huvudansvarig p.g.a. han var den ende asiaten i landet. Hans utseende var inget man diskuterade i hans helariska familj, men det spekulerades dock flitit mellan knutarna att hans biologiska far var någon form av japansk tv-spelsstjärna. Åke syntes inte heller han till och prinsessan Bulimifjärt tyckte att ca. 5 sekunder var ett lagom långt besök på ett dylikt ställe och tog för sitt goda anseendes skull den stora kungliga bron vidare till nästa ställe.

Eftersom landets ende asiat redan var upptagen på annat håll fick kung Rolands stulna mini-replika av den kinesiska muren stå obemannad året om, även om prinsessans småporriga kusin Ingvar snällt och vänligt bett att få jobbet. Prinsessan Bulimifjärt njöt ohämmat av att slänga ett slutgiltigt nej i hans ansikte varvid han enligt uppgift lämnat landet och startat en facebookgrupp med någon form av hatbudskap om den kungliga familjen i Bodanien.

Prinsessan Bulimifjärt har precis börjat närma sig ännu ett palats när hennes mustachprydda kusin Walter kommer springande mot henne i en väldig fart skrikandes profaniteter. Walter hade tagit palatset i besittning redan innan dess färdigställning då han hävdade att hans bortgångne undulats ande fanns i byggnaden och han vägrade låta någon komma och störa deras återförenande.

Det var en gång en prinsessa vid namn Bulimifjärt. Prinsessan Bulimifjärt bodde i landet Bodanien och dyrkade ensamhet och tystnad. Social kompetens var en klart överskattad egenskap att ha. För att göra sin far, konungen Roland, glad gav hon sig dock en gång om året ut på en färd genom landet för att se över byggnader och diverse boskap. 

Hennes första stopp blev den holländska väderkvarnen på hörnet vid åkern och stenen. Hennes feta kusin Klas var som ende anställd ansvarig för väderkvarnens välmående. Klas var dock mer intresserad av senaste sortens Cheese doodles och kunde inte finnas på plats.

Prinsessan Bulimifjärt tog dock bara ett sofistikerat litet glädjeskutt över det uteblivna socialiserandet och tog sig vidare över den lilla obetydliga bron till det gröna lilla templet vars byggherre blivit avskedad i byggets slutskede.

Prinsessan Bulimifjärts humorlösa kusin Åke hade valts till huvudansvarig p.g.a. att han var den ende asiaten i landet. Hans utseende var inget man diskuterade i hans helariska familj, men det spekulerades dock flitit mellan knutarna att hans biologiska far var någon form av japansk tv-spelsstjärna. Åke syntes inte heller han till och prinsessan Bulimifjärt tyckte att ca. 5 sekunder var ett lagom långt besök på ett dylikt ställe och tog för sitt goda anseendes skull den stora kungliga bron vidare till nästa ställe.

Eftersom landets ende asiat redan var upptagen på annat håll fick kung Rolands stulna mini-replika av den kinesiska muren stå obemannad året om, även om prinsessans småporriga kusin Ingvar snällt och vänligt bett att få jobbet. Prinsessan Bulimifjärt njöt ohämmat av att slänga ett slutgiltigt nej i hans ansikte varvid han enligt uppgift lämnat landet och startat en facebookgrupp med någon form av hatbudskap om den kungliga familjen i Bodanien.

Prinsessan Bulimifjärt hade precis börjat närma sig ännu ett palats när hennes mustachprydda kusin Walter kommer springande mot henne i en väldig fart skrikandes profaniteter. Walter hade tagit palatset i besittning redan innan dess färdigställning då han hävdade att hans bortgångne undulats ande fanns i byggnaden och han vägrade låta någon komma och störa deras återförenande. Springande och skrikande människor var på prinsessan Bulimifjärts topp 50 lista över saker hon inte alls uppskattade så hon ringde på sin privata färdtjänst som genast dök upp för att ta henne till nästa ställe.

Prinsessan Bulimifjärt och hennes fisbleka kusin Harald hade vid fem års ålder inlett ett fyra dagar långt förhållande som brutalt hade kommit till ända när deras föräldrar fått nys om deras giftasplaner. Det var således än idag mycket spänt mellan de båda så prinsessan Bulimifjärt nöjde sig med att bara snabbt åka förbi tornet där han numera huserade.

Efter detta känsliga läge kände sig prinsessan Bulimifjärt förståeligt utmattad. Hon tog vägen förbi pophuset för att insupa lite dunka-dunka. Hennes tre androgyna kusiner Werner, Wachtmeister och Wesley framförde en högst personlig tolkning av Dunka mig gul och blå när hon steg in. Showen inefattade bl.a. en kaktus, ett penntroll och tre röda tomater. Kung Roland hade infört ett strikt förbud mot all form av klassisk musik efter Ballong-incidenten 1997. 

Prinsessan Bulimifjärt anade oråd långt innan hon visste att hon anade nåt alls. Fiffeltornet stod på lut och det enda rätta var att tillkalla all tillgänglig säkerhetspersonal till platsen omedelbart. Båda två kom inom 45 minuter.

De trodde alla att det inte kunde bli värre...

Åh nej, död och förstörelse! Tornet vid stubben och skjulet hade blivit bombat. Prinsessan Bulimifjärt misstänkte genast sin opålitlige kusin Bruno som oförklarligt hade gift sig med kronprinsessan av Falunien, producerat 4 barn och helt vänt sitt gamla hemland ryggen. Prinsessan Bulimifjärt hade länge funderat på att utpressa hans beniga arsle med några bilder från hans privata bastu-fest med "grabbarna" men ansåg sig för fin för att sjunka så lågt.

Prinsessan Bulimifjärt var förfärad över situationen men ville inte missa Project Runway - höjdpunkten på hennes dag var att höra Heidi säga Auf wiedersehen - så hon skyndade hem till sitt torn som endel påstod lutande, men hon höll inte med.

SLUT

Men, men... någon som känner sig sugen på Norge 1990? Hurtigt AB.

Och ja, Björn är med.

Om inte kan jag meddela att de har en ny grej som gör att man kan få sidan man besöker direkt översatt till svenska. Smart grej, speciellt om man som jag klickar sig in på lite obskyra ESC-siter på diverse språk man inte behärskar då och då. Perfekt att testa när jag nu på kvällskvisten inte hade något bättre för mig och tänkte kika in om det hände nåt intressant i den ukrainska finalen som pågick. Så här blev huvudbannern

Är det en direktöversättning, eller? =P

Jag känner ändå att det är mitt jobb, som den goda dotter jag är, att upplysa honom om detta utomordentliga fenomen och få över honom till den goda sidan. När vi således vid middagsbordet en kväll snubblade in på ämnet tondövhet kunde jag inte motstå att begåva honom med en monolog om Adok Zoli, Krassimir och Dima Bilan.

Detta möttes som så många gånger tidigare av total tystnad varpå jag bedjar:

- Men far, ge mig NÅNTING. Lite respons, tack.

Han får den där blicken han alltid får när jag drar igång och det ser ut som han tänker Vad fan har jag gjort för fel?!,  varpå han spetsar en makaron och lägger över på min tallrik.

- Här får du.

Den ska vara lättkörd och bränslesnål.

Far:

Köp en kamel.